254
historisk kärna! — har man rätt att draga konsekvenser.
Anmärkningsvärt är då versformernas överensstämmelse, blandningen av daktyler och trokéer på ett sätt, som för tanken till vissa av Tegnérs berömdaste dikter; gemensamt är också att båda diktarne arbeta med visioner om främmande, döda folk, med den skillnaden att Heidenstams Hans Alienus i verkligheten upplevat ett samliv dem dem, medan Fröding blott förmår fantisera om hur deras liv gestaltat sig. Båda skaldestyckena klinga ut i en melankolisk stämning att dessa folk ej mer vandra på jordens yta och för båda skalderna blir det efter visionen än svårare att återvända till verkligheten.
Men denna stämning klingar hos Fröding ännu svagt, obestämt, det är som utövade den sjunkna staden en hemlighetsfull makt över hans fantasi, vars rätta betydelse han ännu icke förstår; han anar dunkelt, hur folk efter folk, kultur efter kultur sjunker ned i djupet och han synes ej själv rätt veta var han hör hemma, då den verkliga staden vid stranden med sitt buller och skrik ej heller talar till hans hjärta.
Av ytterligare intresse blir Atlantis, om man rent motiviskt följer dess vidare utveckling hos skalden. Frödings dröm om ett starkare, lyckligare släkte på jorden tager allt rikare former ju olyckligare och sjukare han blir till själ och hjärta. Att han själv blir mera främmande inför sina folklivsskildringar beror även därpå att det yttre livets företeelser utöva en allt ringare tjusning på hans människa och fantasi, medan de inre synerna, stundtals stegrade
