258
Einen Nachen seh’ ich schwanken,
Aber ach! der Fährman fehlt.
Frisch hinein und ohne Wanken!
Seine Segel sind beseelt.
Du musst glauben, du musst wagen,
Denn die Götter leihn kein Pfand;
Nur ein Wunder kann dich tragen
In das schöne Wunderland.
Märker man inte genast den stora överensstämmelsen med Levertins Ithakadikt? Den är ju sprungen fram ur alldeles samma stämning, begagnar sig av snarlika föreställningar som Levertin, som sjunger om sin ö:
Där silverpoppeln har det högtidssus,
som hägnar med sin ro.
Och
än syns ej ön, men luftens mandeldoft
förtäljer, att jag nalkas.
Båda skalderna äro ense om att vägen till paradisets ö är svår — dit, vore färden än så hård och lång, vill jag min farkost styra — doch mir wehrt des Stromes Toben, der ergrimmt dazwischen braust; för båda skalderna är det ju ett stort under, om de en gång nå fram till sin längtans ö …
Det vackraste i Levertins dikt är kanske den återhållna, dämpade durstämning, som klingar mellan raderna, den obeskrivliga förnimmelse av lycka stegrad till stilla salighet, som bemäktigar sig honom under färden över havet. Redan denna blida klang, som återfinnes som grundackord i hela diktsamlingen, förbjuder oss att antaga att skalden med Ithaka avsett dödens ö, en uppfattning, mot vilken även Söderhjelm med kraft vänder sig. Tvärtom, jag
