blir ej alldeles fri från den misstanken att skalden, sedan han förbrukat en tid i ensam meditation på den sköna ön, en vacker dag griper sin luta och sjunger:
Min älskade, en dag har gått
en dag vi fått som gåva.
I sina ljusa blomsterslott
ren fjärilarne sova.
Den yra sländan i sitt bo.
har redan gått till ro.
— — — — — — — — — —
Vad är ett romantiskt paradis utan en Felicia?
Ty Ithakadikten är ju typen för en drömd idyll av denne idyllens poet, som skulle tyngts till jorden i sin rustning av kultur och lärdom, skepsis och tvivel, om han ej förmått fly över till idyllens ängar liksom före honom rococons överförfinade poeter maskerade sig till herdar.
Men tills vidare har han fattat det allvarliga beslutet att framleva sitt liv i ensamhet, i avskildhet från den övriga världen och här reser sig själva den bakgrund av allvar och tungsinthet kring diktens idyll, som ger den ett högre värde av personligt dokument och förenar den med Julsångens melankoli och främlingskänsla, så att man kan tänka sig ett direkt samband mellan de två dikterna.[1] Skillnaden är den att Hans Alienus har sin stora pilgrimsfärd, som för honom blivit en kulturhistorisk upplevelse av enastående art bakom sig, och att han förtvivlar om att någonsin nå en hamn — han anar
- ↑ Ithaka är enligt Söderhjelms biografi skriven i september 1893.
