kas skapa ett fullgånget poem. Det sker egentligen blott en gång med den lyriska trilogien »Hildur». »Nina» innehåller visserligen besläktade stämningar, men »Hildur» står som det mest fullgiltiga uttryck för en viss sorts dikttyp, som nu blir allt mera allmän.
Till vad som sagts om detta skaldestycke vill jag foga några ord. Det består av tre avdelningar, den ena en prosastämning, den andra och den tredje skriven på fri vers.
Prosastycket bär överskriften »scenen är i vintern» och utgör en fortlöpande serie naturstämningar; skalden irrar genom skogar och ligger i snötäckta klippor vid Mälarens stränder allt under det att vindarna susa omkring honom. Men det som värmer och eldar honom till hänförelse under dessa strapatser är hans kärlek till Hildur, som brinner med evig låga och oavbrutet följer honom på alla stigar, under alla situationer och svävar runt honom samman med stormen.
På samma sätt är det andra partiet komponerat, men denna gång är associationen mellan skaldens kärlek och naturen i högre grad begränsad och preciserad; den sätts nämligen i den allra intimaste förbindelse med stormen och vågornas svall mot Mälarklipporna under höstens himmel och får därigenom en utpräglad melankolisk och nästan dyster karaktär.
Den tredje avdelningen är däremot ett adagio, en blick tillbaka på den idylliska stund, då de båda älskande vilade samman i skogen en vacker högsommardag, och övergår härefter till en kortare analys av Hildurs kärlekskänslor, vilka till att bör-
