270
Denna känsla för landskapets vildhet, för höga klippor, brusande vågor, vinande vindar är frukten av litteraturstudier, förnämligast Ossian, men även Rousseau och Goethe (Werther). Mälaren gör snarast uttryck av hav och dess klippor ha förflyttats till Skottland.
Av särskilt intresse är för övrigt den stora roll vattnet spelar i Thorilds dikt; i tysk litteratur har Herder prisat havets upphöjdhet och storslagenhet (i Journal meiner Reise im Jahre 1769), och i poesien framträder en på självsyn grundad havspoesi hos Voss och Stolberg; den senares dikter voro kända tidigt nog i svensk litteratur, då de avtrycktes i Gjörwells tidskrift och vållade polemik med Kellgren. Framför allt odlas havets och vattnets poesi hos romantikerna, och Thorilds försänkande i detta område av naturen blir således ett förromantiskt symptom; i Geijers »Majbetraktelser» återkommer en likartad panteism utan erotiskt inslag, ävenledes inspirerad av Goethes ungdomslyrik.
Om man nu finner att Thorilds rent lyriska
begåvning når konstnärligt högst i Hildur under hans
ungdomsepok, föreligger troligen från början av
1790-talet en dikt av annat slag, som intar ett
mycket högt rum i hela tidens lyriskt så rika diktning,
ehuru den klokt nog ej publicerades. Det är
»Harmen» med underskriften »Sång från hedenhös»,
tryckt för första gången i Atterboms »Siare och
