varjämte man bör erinra sig detta diktverks stora betydelse även för Werther. Här röjer sig ock den nära förbindelsen mellan den rytmiska prosan och den fria versen, som med Pindaros till ursprungligt mönster utbildats av Klopstock och Goethe.
Själva natursceneriet i Hildur är lokaliserat till Mälaren. Men en naturskildring kan vara inspirerad ur tvänne källor, självsyn och litteratur. Det synes mig som om Thorild i Hildur begagnat båda. Uttryckligen står angivet i dikten
»Slå vild, o storm,
Mot Mälarens klippa!
Det är nu visserligen så att Mälarens stränder äro klippiga här och var, men i vida högre grad fram trädande är ängen som vandrar rätt ned mot vattnet, ofta grunt vid stranden och fyllt av en yppig vass, och vidare lövskogen; naturen är ju känd för sin leende idyll, om också en så pass hög knalt som Kungshatt reser sig rätt upp ur vattnet. Thorild ser på Mälarstranden med romantiska ögon under sina vandringar, som väl i regel ha försiggått på vägen mot Drottningholm och ditåt. En liten klippa växer skyhögt i hans fantasi och fyller honom med skräck.
Jag ryser tillbaka
Från svindliga höjden
Bland branta klippor.
Vinden är oftast storm och vågorna vräka högt.
Slå vild, o storm,
Häf, rasande, högt
Den gryende vågen.
