272
hos honom förståndets dominerande inverkan så småningom leder till onatur.
Det är mindre underligt att flera av Sturm och Drangs mest begåvade skalder som Lenz och Lidner gå under som människor, och Thorilds oförmåga att lugna sitt jäsande själsliv genom kontakter med livet eller på grundvalen av en äldre kultur försvårar onekligen i hög grad utvecklingen av hans personlighet. Även inledningen till en eljest så fin och älskvärd uppsats som den om kvinnokönets naturliga höghet av år 1793 är skriven med en ytterst besk stämning mot mänskligheten, som illa stämmer överens med ungdomens — i Passionerna och annorstädes — utpräglade optimism.
Men med »Harmen» når individens protest mot hela samhället och kulturen sin höjd.
Den vid en första läsning något svårbegripliga dikten låter sig dock efter ett närmare studium analyseras.
Skalden nalkas de höga rymder där Thor skönjes mellan molnen, sittande på Atlefjäll. Han bryter genast ut i en vredgad monolog:
Jag heter ej Thor: jag heter Harm.
Godt är njuta en värld, men stort
är trotsigt att le åt alla.
Valhalla själft är jordens bild.
Fröja är fånig, Oden är vild.—
Allt är kaos och på branten av undergång, över allt brak höres »nödens skrän upp till — ingen Gud!»
Efter detta utbrott far en ljungeld genom molnen och den ena blixten efter den andra avslöjar sig ungefär som tablåer på teatern — skalden ser
