Ödet harmades, störtande molnen,
strax hvälvde vår himmel i afgrundens natt.
Tro, tro, tro, tro vrålade lögnen,
ur molnen: allt, darrande föll.
Upp stod Engelbrekt, högg emot klippan
sitt svärd, och en ljungeldsgnista föll.
Gnistan tusen, tusen gryningens lågor
då tände till gryningens dag.
Men ett motsvarande kraftpatos ända från titeln till sista ordet har Thorild aldrig presterat och dikten samlar all hans opposition i en enda brännpunkt.
Därför torde Harmen vara det mest renodlade och våldsamma alster, som den svenska Sturm och Drangrörelsen åstadkommit.
Medan Hildursdikten är ett gott uttryck för riktningens innerliga passionsliv och samlevnad med naturen, är Harmen synnerligen representativ för Sturm och Dranggeniets suveräna förnimmelse av sin egen isolering och överlägsenhet mot den övriga mänskligheten, ja mot himmel och helvete, mot hela kosmos. Längre i trots kan man icke gå. Det är med andra ord det titaniska draget i tiden, som nu hos Thorild får sitt fullgiltiga uttryck.
Även här är ju Goethe den mest betydande i hela sin generation. Goethes titaniska trängtan drev honom att söka komma ut över personlighetens begränsning och för den skull anropar han anden i Faust, men får svaret att man förstår blott den ande man liknar. Faust representerar människans sökan efter den kunskap, som utveckar, på samma gång som han med sina sinnen vill sluta en värld mot
