276
sin famn. Även Werther är ju en känslans oerhörda revolt mot allt vad tryck heter. Men Goethe är under sina mest inspirerarde år ej tillfredsställd med dessa gestalter, han söker i hela historien efter personligheter, hos vilka han anar samma gigantiska äflan som hos sig själv, han vill dikta om dem och utkastar också flera verk och skisser, Julius Cæsar, Muhammed, Ahasverus, Prometheus, Götz — alla trängas de om plats i hans fantasi.
Jag vill i detta samband blott fästa uppmärksamheten vid Prometheus. Redan 1772 börjar Goethe med ett drama om titanen, men det utan gensägelse yppersta utslaget av hans sysslan med den grekiska myten är det 1774 skrivna odet, som egentligen alls icke hänger samman med det dramatiska utkastet.
Efter Werthers oerhörda succes kände Goethe alla sina livsandar svälla, och det lyckades honom att i en kort, lyrisk dikt få form för sitt geniala trotsarlynne. Att han nådde så högt denna tid beror också på att han befriar sig från den Rousseauska livsåskådningens blandning av deism och panteism för att i stället fullt och fast bekänna sig till Spinozas panteism, fattad som religiös övertygelse. Hur omedelbart Goethe förmått att uttrycka denna åskådning i sin Prometheusmonolog visar det märkliga faktum att Lessing genast spårade Spinoza bakom titanen och bekände sig till samma tro. Prometheus är sålunda å ena sidan ett våldsamt angrepp på den uppenbarade religionen, vars representant är Zeus, guden, som ger sig sken av att utifrån forma och omforma världen och människor, medan å andra sidan Prometheus förklarar sig själv kunna skapa varelser efter sitt eget inre.
