Sida:Nordiska Essayer.djvu/285

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

278

uttrycka sin naturreligion. Dessa rader synas mig i alla fall från Thorilds ståndpunkt vara ett värdigt motstycke till Fausts religiösa bekännelse: »Wer darf ihn nennen?»

Om således själva kompositionen delvis och dessutom grundåskådningen visar en betydande likhet med Prometheus, så finnas även rent verbala paralleller.

Bedecke deinen Himmel, Zeus,
Mit Wolkendunst.

Dyster och vild Thor på Atlefjäll,
och i svarta skyars virvel,
doft stormen kring hans huvud röt.

Thorilds båda slutstrofer återfinnas till sin grund­ tanke i Prometheus’ enda slutstrof jämte följande mera direkta lån:

Hier sitz’ ich, forme Menschen
Nach meinem Bilde
Ein Geschlecht, das mir gleich sei,
Zu leiden, zu weinen,
Zu geniessen und zu freuen sich,
Und dein nicht zu achten
Wie ich.

Hell, eviga intet!
Och konstens blixt, som Ijungar oss dit!
»Hell!» svare var dödelig, stor och fri,
som glad kan le mot det eviga intet:
Jag 1er, jag segrande ler och tänker
ödet kan skapa en värld, jag kan
förakta den.[1]

  1. Jämför också: Hat nicht mich zum Manne geschmiedet, Die allmächtige Zeit und das ewige Schicksal.