280
mot kyrkans auktoritet och dogmatik snarast på ett samband med kyrkans mest oförsonlige fiende, Voltaire.
Själva sceneriet, de höga topparna, som resa sig upp i »en evig natt» och höja sig mot en himmel, befolkad av änglar och helgon, vidare bergets djupa dälder med djävlar på svarta klippor och avgrundslågor är ju en variation av ursprungligen medeltida föreställningar, vilka fingo sin mest konkreta gestaltning av Dante, men sedan återupptagits av Milton och Klopstock. Den senare har i ett flertal av sina Messiassånger en dylik värld av himmel och helvete, ehuru utan den Thorildska konkretionen. Det är ju dessutom att märka, huru hos Thorild himlatronen är obesatt, medan Klopstock med uppriktig fromhet låter sin Gud deltaga i aktionen. Jag håller det emellertid icke för otroligt att Swedenborgs syner och skildringar medverkat vid Thorilds komposition av världsalltets höjder och avgrunder. Siarens »Himmel och Helvete» (1758) talar om trenne skikt, överst himlarna, så andarnes värld och under dessa helvetena. Thorild konstruerar en helgonhimmel, ärans fält och helvetets klippor och avgrunder, och han talar om »svarta klippor» och »avgrundens dystra, dunkla klippor». Swedenborg beskriver helvetena bland annat på följande vis:
»Öppningarna eller portarna till de helveten, som äro under bergen, kullarna och klipporna, te sig till anblicken liksom hål och liksom bergsklipp-remnor, somliga utsträckt på bredden och vida, somliga trånga och smala, de flesta skrovliga. Alla synas, när de beskådas, skumma och svartaktiga» etc.
Mest erinrar mig Thorilds världsbyggnad om slut-
