282
gen en möjlighet att komma över Passionerna till Harmen — redan den förra är en hyllning till den stora människan, den vise, geniet hos skalder och lärde och hos hjältar. »Harmen» är geniets apoteos över huvud. Här finns endast trenne människotyper kvar, den förtryckta massan (demokratien), förtryckaren (autokrati och teokrati) och geniet (individualiteten som fattar världen som en panteistisk enhet). Det torde väl inte vara tivvel underkastat att vi här redan hava Nietzsches övermänniska och människohjord i ganska utpräglad gestaltning. Thorild bibehöll ju hela livet igenom sitt starka intresse för geniernas aristokratiska republik, en fantasi, som återfinnes hos flera av tidens män.[1]
Men Thorild har nog aldrig drivit denna titaniska genikult så långt som i Harmens mäktiga ditryamb till den ensamma människan, människan, som fått Thors gnista nedlagd i sin själ. Vad som än timar av dårskap och ryslighet vilar han lugn på spetsen av sin klippa med förakt i hjärtat och ett leende på sina läppar. Thorild har med denna geniets radikala myndighetsförklaring vandrat på samma stig som sedermera Geijer i »Bergsmannen» och Tegnér i »Jätten», båda dikter skrivna icke utan impulser från Goethes Prometheus.
Men det måste betonas, att det hos Thorild ingalunda är fråga om någon osjälvständig efterbildning. Harmen är sprungen fram ur hela hans personlig-
- ↑ I »Rätt eller alla samhällens eviga lag» har Thorild vänt sig även mot demokratien och Rousseaus läror och hävdat att det är de högst begåvade personligheterna, som i alla fall göra den yppersta insatsen i historien.
