het och har fått denna slutgiltiga form, som ett enstaka mästerverk, buret av en våldsam inspiration, kan få. Rytmen är, frånsett en del stelheter, i hög grad lämpad för det impulsiva och dramatiskt tänkta innehållet, och Thorild har här nått det han eftersträvade i Passionerna, »den pindariska flykten».[1] Man kan förstå efter att ha läst denna dikt vad Thorild avsåg, när han i kommentaren till »Inbildningens nöjen« säger: »Andre kunna skriva verser; jag vill skriva genie».
Stilen är visserligen som sig bör ännu exklamatorisk, men den är högst betydligt klarare, fastare och friare från Passionernas överdrifter. Det synes mig till slut, som om Thorild för denna förändring även har en annan författare att tacka och denna gång en svensk skald, Lidner. Thorild har ju tjänstgjort som någon slags kriarättare av dennes dikter, vilka dock i så vida högre grad röja den borne skaldens stora formbegåvning. Troligen har Thorild lärt åtskilligt av sin medbroder, vars förnämsta poem just giva skräckbilder ur livet och helvetet. Martin Lamm har i sina Lidnerstudier (Samlaren 1909) framhävt hur mycket fastare Lidner gestaltar sina yppersta alster än förebilden Klopstock. Det gäller, som nämnt, även Thorilds »Harmen». Men när han en enstaka gång når en sådan rent målerisk verkan, erinrar man sig Lidner. Jag vill blott citera den inskjutna raden i Thors första monolog:
Berget skalv, klipporna störtade. —
- ↑ På manuskriptet står också två gånger utsatt: ode, som sedan överstrukits.
