Jag såg på en blomsterhöjd och såg
Gudomligt skön en flicka
Slingad intill sin älskares själ,
I en alla himlars kyss
Lova en öm en evig tro — då villd
En bister jätte, nämnd Far, rusade fram
Och störtade henne, med en vink
Ned i en annans famn — mitt öga
Mörknade, och jag gret af harm:
Blomstren, höjderna, luften
Suckande skallade åter
Skrien, skrien af hennes qual.
Jag såg —
Längre bort millioner
Stoftet kyssa, trampadt af en TYRAN,
Som, af högfärd villd, sig vräkte
Lik en gud på en himelens thron — men
Hans ögon gnistrade helvetet:
Vid en hans lågande blink, sig reste
en Åsna upp,
Tredubbelt krönt, med gyldene mantel,
Till att hålla Ödets Bok,
Och dess eviga Lag gällt skräna ut:
TYRANNENS höfdingar, vargar, villdt
Svultna, lömska, törstande blod,
Tjuta upp i raseri
Trälar tusende, tusende,
Till att mördande mördas:
Ve, Ve,
Djeflars skratt med döendes Ack
Rymderna göra till ett enda gny,
Och himlar, skälfvande dåna dåft
Ve! Ve!
»Son!» morlade Askan
Af gudastämman THORS,
»Detta är ÄRANS Fält, detta!» jag grep
Efter hans ljungeld i häftig harm,
Men upp höllt THOR sin mäktiga arm,
Och eldarne skakade blänkte.
