284
Man skall här genast igenkänna ett av Lidners yppersta grepp. Och man finner således en likartad stil hos den svenska Sturm och Drangrörelsens två förnämsta representanter i deras mest typiska alster.
Harmen.
Sång: från Hedenhös.
Dyster och vild THOR satt på Atlefjäll,
Och i svarta skyars hvirfvel
Dåft stormen kring hans huvud röt.
»Dödlige, kom!» sade hans rösts
Åska till mig: jag kände kraft,
I den stora känslans rysning
Frögd jag kände, och gick.
»Hör, son! vid dessa ögonbryns
»Blixtrande natt jag svär, jag svär,
»Från denna stund» —
Berget skalf, klipporna störtade —
»Jag heter ej THOR: jag heter HARM.
»Gott är njuta en verld, men stort
»Är trotsigt att le åt alla:
»Valhalla självt är Jordens billd,
»FRÖJA är fånig, ODEN är villd,
»Kärlek, ära, rikedom, allt
»Vräks som havets vågor:
»Ödet är en hvirvelgöl,
»Afgrundsdjup, och afgrundsglupsk,
»Slukar allt, frusar ut allt:
»Skärp ditt öga, Son, och se
»Verldar och himlar rasande tumla där!
»Och i dustet dårar störtande evigt!
»Och i alltings skräckliga brak och gny
»Nödens skrän upp till ingen Gud!»
Jag såg —
THOR med sitt ögas blixt
En våg af ljus genom töknen ljungade —
