»Hören! Hören!»
Från sin källa på en blomsterhöjd
Ropade högt en ädel Vis,
»Hören!
»NATUREN, är lefvande sanning,
»Är skönhets och nöjets enda lag,
»Och evig Rätt för kungar och folken;
»Naturen ler åt de stora ord,
»Och ärar blott kraft i snille och hjerta,
»Den bäste, säger hon, den är störst;
»Naturen är
»Guds leende anlet,
»Guds egen skönhet i dödelig glans!
»Hon strålar af vishet att leda oss;
»Dess eviga löje
»Säger .... dödlige!
»Följen mig,
»Er himel af skönhet jag är,
»Och nöjets himel ler i min skönhet.»
Bränn!
Bränn honom! Skräna
De heliga åsnor, tyranner och lärde:
Och bålet flammar mot himelens sky:
Naturens quidan
I dalarna höres,
Där oskuldens visa nöjens folk
Se de förfärliga lågor mot himlen,
Och gråta sin och naturens vänn …
THOR! THOR! jag skriade, starke THOR
Din magt, din ljungeld mig läna
Och stormarnes vilda raseri,
Att dessa galna Verldarna härja.
THOR log, och sade:
»Ej Ödet vill:
»Men du har sett Verlden.»
Han skakade ljungelden
Öfver mitt hufvud,
Och slog en gnista in i min själ,
Därpå for upp
Sida:Nordiska Essayer.djvu/294
Den här sidan har korrekturlästs
287
