30
grund av sin tendens utan även genom sitt naturalistiska språk och sin självständiga formgivning utövat en större inflytan än man är böjd att antaga; jag menar raderna:
Vi sätter I ännu det skönas sken för det sanna?
Det sanna är fult så länge sken är det sköna.
Det fula är sanning.
Den nya idealismen lämnar nu med Heidenstams roman sitt svar på denna formulering av naturalismens konståskådning, som direkt vänder sig mot den Goethe-Schillerska estetiken.
Den Gamla Heliga har i övrigt traditioner ända från hedenhös — hon kallar sig själv en gång Tisiphone, en furia från underjorden. Hon är överhuvud svår att definiera, hon är en symbol, som glider undan ens händer ungefär som den store Böjgen i Peer Gynt, hon befinner sig i en ständig utveckling, har aldrig från början antagit fasta konturer i diktarens fantasi.
I sin ondska är hon livshämningen personifierad, och från första stunden satiriserar hon Hans Alienus’ fordran på en livsglädje, fri från varje grubbel över morgondagen. Hon frågar honom om han tror att man kan pocka sig till lyckans gåva. Nej, hon vet mera om mäniskorna och tingen än någon annan.
Jag är den Gamla Heliga som stod
på havets släta botten under tången
re’n i den första tidens vattenflod,
och i min hand är ännu jorden fången.
Jag är gudinnan, som behärskar alla.
Mellan henne och Hans Alienus drar det ihop till en livslång kamp.
