Du ropar mig till tvekamp! Låt oss pröva,
om Alienus’ kraft besegrar min!
Jag är det onda, ty jag är det fula.
Allt vad du vidrör skall till stoft jag smula.
Men innan man skildrar vidden av denna tvekamp, måste man göra reda för sig innebörden av den livslära som Hans Alienus ställer upp mot samtidens materialism.
V.
Kritiken av naturalismens världsåskådning i romanen är skarpare än i författarens stridsskrifter på samma gång som horisonten är vidgad, då det nu galler hela den västerländska kulturens fortbestånd. Med samma lyriska värme som i ungdomsdikterna gör författaren sig till apostel för livsglädjen, för lyckan, ett begrepp, som den stränga naturalismens författare glömt bort, därför att deras mission var att framhäva lidandet på social botten. Han vill livsnjutningen, ögonblickets lycka, det sorglösa uppgåendet i den dag, som just omger oss.
Men han vill mera. Ögonblicket liksom hela livet skall vara egnat skönhetens dyrkan, skönheten skall tränga genom hela vårt livs önskan och bilda dess högsta insats. Otaliga gånger förkunnas oss i monologer och dialoger, i utredningar och paradoxer denna skönhetslära. Utan tvivel gick den unge Hans Alienus ut i livet med jubel i sinnet, med längtan att omfamna allt i natur och liv, som sjunger och sprudlar en vårmorgon; ingenstädes får denna berusning en så underbar form som i prologen:
