Sida:Nordiska Essayer.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

32

I mina heta ådror sjunger blodet,
och varje fiber sjunger livets pris.
Hur ljust står allt och hur oändligt rikt!
Förhoppningar och glada drömmar hopa
ett berg av skatter på min väg och ropa
om glada dagars gång. Jag svindlar likt
en konung, när på knä i koret dignad
i kröningsstund han hör sin riddarvakt
med höjda värjor hyllande hans makt
mångstämmigt jubla: korade välsignad!

Hans Alienus är i lika hög grad en inbillningens man som Heidenstam själv och blott en fantasiens människa är ännu i stånd att sträcka ut sin hand ef­ter skönhetsäpplet. Hela hans strävan går ut på ett och detsamma: att vara, icke tänka, förklara, att leva livet, icke grubbla ihjäl det.

»Vetandet är icke livet, endast ett åskådande, alltså något underordnat. Jag kan se det högsta mänskliga i en Sardanapal, men icke i den lärde, som endast kan förklara vad en Sardanapal var. Aldrig skola heller någonsin Linné eller en Newton sysselsätta människans inbillning på samma sätt som en Sardanapal eller en Cola di Rienzi ja, icke ens som en Romeo eller Byrons älskarinnor. Det främsta är icke att förklara utan att vara. Fausttypen är icke livets önskan.»

Behöver det sägas att denna Heidenstams bekännelse om inbillningskraftens centrala ställning är av äktromantisk art och förenar honom med den svenska romantikens hövdingar från seklets begynnelse, en Geijer och en Atterbom? Olikheten är väl den, att Heidenstam fordrar fantasiens omedelbara om­sättning i livet självt, medan de andra bestämma dess plats i vetenskap, konst och dikt.

Vad han vill och längtar efter är harmonien mellan att vara och att tänka, som bekant filosofiens