40
upphovsman slutade med den föreställningen att han vore Gud) finner hans besvikenhet senare bittra ord. Efter Sardanapals fall säger han åt sin väpnare:
»Den store Sardanapal satt i ömkedom för sina många kvinnors skull. Han bar Ninive på sin hand, men kunde icke bära sig själv. Tror du spartanerna med sin svartsoppa äro olyckligare än han? De färga sin inbillning annorlunda och fästa skönhetssinnets öga på sin viljas och sin kropps styrka. Det är hela saken. Väl hörde du hur jag talade ännu nyss, men i ungdomens första höstdagar kommer för oss alla en timme, då vägen med ens förlorar sig på kala hällar.
Hans stämma blev bitter och hans blick irrande. — Skyler jag redan en munk under min egen kåpa? Apollon! Du som i upphöjd köld ser ned på Dionysos, de viljelösas kringsstrykaregud! Är det för din fot jag efter min husvilla vandring slutligen skall lägga min myrthenkrans? »
Med dessa betydelsefulla ord har Hans Alienus fällt domen över sin egen njutningslära, vändande sig även mot ungdomsdikternas livsåskådning. Men alltjämt blir för honom det sköna det högsta mänskliga och det enda sanna. Det visar vaxtavlan: det enda som helt och hållet fastnar är den teckning av en grekisk konstnär som föreställer en marmorfånge i Vatikanen. Det var en vishet som Hans Alienus redan förvärvat sig under sin jordiska vistelse i Rom. Vandringen i Hades har blott stärkt och fördjupat den.
I Hans Alienus förkunnas skönhetens evangelium, ja, hela den stora romanen är en skönhetsdyrkans bibel. Det sköna är det fullkomliga, det sanna, det enda värkliga, kulturens blomma och frukt. Men med denna värdering av kulturmänniskans insats i livsprocessen står Hans Alienus helt och hållet på
