Sida:Nordiska Essayer.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

42

en ny adel, bildningens aristokrater: det konstnärliga är det rent mänskliga.

Hans Alienus’ skönhetsideal och värdering av kulturen är således i grund och botten av klassisk art. Med detta ord är såväl dess fördjupning som dess begränsning angiven. Det klassiska idealet uppställer för konstvärket en viss kanon och säger detta är skönt, detta är icke skönt. Det håller fast vid det skönas idé som en gång för alla given. Men våra dagars kritik frågar med rätta efter vad det sköna egentligen är, och finner och konstaterar att olika folk haft olika skönhetsideal, varför en viss kanon icke längre är möjlig; vår tid har brutit med den klassiska skönhetens herravälde och med förkärlek stannat vid gotikens så olika former, vilka den anser vara minst lika »fullkomliga» som antikens och högrenässansens. Vår tid har med andra ord fastställt skönhetens relativitet.

Då nu Heidenstam å ena sidan förkunnar ett klassiskt skönhetsideal, men återigen anslutit sig till den modärna läran om alltings utveckling och vardande är det av särskilt stort intresse att se vilka konstvärk för hans hjälte intaga främsta rummet.


VI.

Med en utomordentligt djup instinkt har Hans Alienus just valt Michel Angelos mäster skapelser till sitt ideal. Ty Michel Angelo har ju i sig upptagit både antikens formvärld och renässansens livskänsla med en sådan intensitet att hans konst inleder en ny period, barocken. Hans Alienus’ fordran på skönheten som det fullkomliga och hans livsåskådning