Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga.
Kapitel I.
När man läser att Värmlands berggrund så gott som uteslutande består av åldriga bergarter, och att blott det djupaste urberget ingår i sammansättningen av landskapets berggrund, känner man sig knappast överraskad[1]. Det är nästan som om man icke väntat sig något annat av denna provins, som i högre grad än någon annan landsända i Svea rike gjort en odödlig insats i svenskt kulturliv. En kultur av så nationell egenart kan blott ha det svenska hälleberget till underlag. Det är väl ogörligt att i detalj spåra upp vad hembygdens geologiska struktur betyder för daningen av en människa och formandet av hennes gärning, men utan att konstruera för starkt kan man väl påstå att ju mer utpräglad den geologiska grunden är som fött generation efter generation desto starkare är dess hemlighetsfulla makt över våra sinnen. Modern, som livnärt sig av sin hembygds bröd och mjölk, som vandrat på dess stigar och hällar, drömt under dess himmel, lämnar sitt arv åt barnet, som det aldrig helt kan förlora var det än hamnar. Men modern är återigen en produkt av hela sin om-
- ↑ De faktiska uppgifterna äro hämtade ur verket »En bok om Värmland». Uppsala 1917.
