ivning och denna omgivning har under årtusendenas lopp fått sin alldeles bestämda prägel av bygdens geologiska och geografiska karaktär.
När man därför griper sig an med uppgiften att söka tolka betydelsen av ett hembygdens epos sådant som Gösta Berlings saga, är det då för långsökt om man först vill se en antydan om denna hembygds egenart? Jag vet väl, att mystiska makter, hembygdens tomtar och huldror, älvor och skogsrån driva sitt spel med oss människor och kanske helst med diktens och konstens utvalda, jag vet väl att det är de som viskat Selma Lagerlöf och Erik Gustaf Geijer, Gustaf Fröding och Esaias Tegnér deras vackraste dikter och sägner i örat, men stå ej även dessa väsen i en hemlig rapport med urbergets ande, äro de ej själva barn av skogens ödslighet, av insjöns blåa vänhet, av forsens vita vildhet? Så länge ännu det finns ett stycke orörd natur kvar, vandrar skogsfrun som i den djupsinniga myten om Kevenhüllers öde omkring och skänker bort geniets gåva åt den utvalde, som ännu ej glömt bort konsten att lyssna till naturens stämmor.
⁎
Det som först faller i ögonen, när man tar en överblick av Värmlands geografiska och historiska utveckling är den rikedom på kontraster, som givit landskapet dess säregna ställning. Värmlands öden efter isperioden stå i den allra närmaste förbindelse med sjön Vänern och dess nivåförändringar. En gång i världen, medan östra Sverige till en stor del var täckt av ett hav, synes Vänern ha varit betyd-
