58
är fylld av skrock och vildhet, av ensamhet och fantastik.
Den värmländska befolkningen synes emellertid ha hyst en utpräglad samhörighetskänsla gent emot det övriga Sverige och i stil med dalkarlarna bidragit till att vräka ut främmande element. Redan mot slutet av 1300-talet tyckes ett slags nationell rörelse ha uppstått i Sverige, riktad mot tyskarna och utmynnande i de nordiska truppernas seger över en tysk här vid Falköping. Värmlänningarna ha utmärkt sig vid denna resning och senare ta de livlig del i upproret mot Kristian Tyrann. De synas således tidigt nog ha hyst en kärlek till Sverige och det svenska, som på det allra närmaste sammanhänger med deras kärlek till hembygden. Hur stark denna var, innan emigrationsböljan nådde även denna landsända, röjer ett par rader ur prosten Hofstens Värmlandsbeskrivning som beröra värmländskt folkliv under 1600-talet. »Folkmängden tillväxer raskt, då ungdomen gifter sig tidigt, och äktenskapen äro rika på barn, 7, 10, 12 ja ända till 18, men de unga älska mycket sin födelseort och flytta icke gärna från sina föräldrars jord; när de tycka sig bliva för många i ett hushåll, utse de några ouppbrukade platser i skogen, där de först fälla, sedan bränna, därefter så och vidare därmed fullfölja, till dess i förstone små åkrar och ängar därav bliva, vilka sedan årligen efter hand mer och mer utvidga sig.»
Dessa rader bära i sin mån vittnesbörd om de ekonomiska svårigheter med vilka den allt talrikare befolkningen hade att kämpa. Värmland är nämligen en rätt fattig provins så till vida som spannmålsproduktionen är otillräcklig, ehuru givetvis en ursprung-
