historia medfört samma rika växling som dess geografiska läge: vid varje kamp mellan svenskt och norskt land blev det Värmlands öde att vara en »buffertstat» och under en viss medeltidsperiod tillhörde det Norge. Beröringen med fjällandet har således varit livlig nog och det är väl antagligt att en inympning av norskt blod tidvis ägt rum. Erfarenheten torde visa att ett gränslands befolkning, förutsatt att den förmår hålla stånd mot talrika angrepp och omkastningar, i ovanlig grad utvecklar sina inneboende resurser. Det gäller t. ex. för Skåne, som visserligen på naturens vägnar är bättre lottat än Värmland, det gäller om det europeiska stridsäpplet, Elsass-Lothringen, som trots fruktansvärda åderlåtningar bevarat sin prägel ända tills i dag och lämnat märkliga bidrag till kulturen.
Av stor betydelse för landskapets utveckling är även den finska invandringen, som började på 1580-talet och som bl. a. hade den följden att åkerbruket tog ny fart. I hur hög grad finnarna levat för sig själva och i hur hög grad de beblandat sig med landskapets ursprungliga befolkning torde väl vara svårt att påvisa, men nog förefaller det som om vissa framträdande personligheter i svenskt kulturliv med hemortsrätt i av finnarna bebyggda trakter äga en finsk typ, och av intresse är i alla händelser Strindbergs hypotes, att han hade finnblod i sina ådror. För övrigt är det finska lynnet och den speciellt finska kulturen allför litet undersökt inom Finland självt. Tydligt är blott att finnarnas hela uppträdande och kultur är djupt olik nordisk och västerländsk kultur över huvud, att den till brädden
