60
många vattendragen ha hindrat uppkommandet av större jordagods och förklarar varför den värmländska adeln är så fåtalig. I en »Beskrivning över Värmland» som pastor Erik Fernow utgav under åren 1773—79 uppräknas 69 adliga ätter; av dessa voro minst 23 redan under hans livstid utslocknade och senare ha ytterligare 28 ätter gått i graven. Borgarklassen kan först under senare hälften av 1800-talet ha spelat en större roll, men desto mera framträdande bli alla de personer som syssla med bergshanteringen; det må i detta samband erinras om att under Gustaf Adolfs regering tyskar, österrikare och holländare inkallats för att deltaga i järnhanteringen och att provinsens befolkning här således åter mottog en inympning av främmande blod.
Själva de s. k. bergsmännen skildras av P. Björkman i hans »Beskrivning över Värmland»; »de ha utvecklat en synnerlig nationalstolthet, röja vanligen mer eller mindre egenkärlek i lynnet, självförtronde och myndighet i miner, stolthet och högdragenhet i gång och rörelser. För övrigt råder i allmänhet i bergslagen öppen gästfrihet, kvickhet och fintlighet i tal och sätt, redlighet i uppförandet, allvar och beslutsamhet i företag, ljus och skarphet i förståndet.» Brukets ägare, brukspatronen, torde i »nationalstolthet» och gästfrihet icke ha stått tillbaka för bergsmannen. Kring brukspatronens och herrgårdsägarens hem och personer torde hela detta sällskapsliv ha utvecklat sig, som blivit vida berömt i Norden och som synes ha kulminerat mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.»[1] Den starka klass-
- ↑ »Det var den tiden som värmländska gästfriheten stod på sin höjdpunkt.» »Minnen» av Henrik Lilljebjörn.
