skillnaden mellan adel och bonde, som uppträder i andra landamären, torde aldrig ha funnits i Värmland.
Vid sidan av brukspatronen finner man under den nämnda perioden en annan herreman som intager en framskjuten ställning: officeren. Läser man igenom de numera rätt talrika Värmlandsmemoarerna, frapperas man av den talrika skara militärer av olika rang som där passerar revy och man erinras livligt om att det fanns ett skede i svensk historia, då landet ännu behövde officerare. Ännu år 1788 var Värmland medelpunkten för den folkväpning, som under Gustaf den tredjes egen ledning sattes i gång för att möta det danska angreppet, och härvid visade sig befolkningens fosterländskhet ånyo från dess allra bästa sida. En ovanligt stor mängd herrgårdsägare i Värmland vid denna tid voro tillika officerare eller hade innehaft en eller annan rangbefattning. Det är uppenbart att dessa ärans män hela sitt liv igenom kände släktskapen och med förkärlek sökte upp varandra för att utbyta minnen. En levande bild av de unga officerarnes samliv får man av Henrik Lilljebjörn när han skildrar livet på den Löwenhjelmska gården Malma. »Ett litet gammalt envånings corps de logis, i vilket värdsfolket bodde tämligen sammanträngda, och nere på gården en flygelbyggnad med två smärre gästrum — där var Gudmunds rum, och där var även knektkasern. Det var liv i denna flygel, skall man tro! Där blåstes flöjt och klarinett, där dansades, fäktades, brottades och uppfördes allehanda spektakel, och under skymningar berättades muntra historier.»
