är ett brev från Anna Myhrman, skrivet efter den nygifta unga fruns ankomst till Lund; brevet är adresserat till hennes fader:
»Men Rämen och mina älskade anhöriga der ligga mig ändå altid ömt om hjärtat, men jag måste finna mig, efter mitt öde en gång är givet. Hoppet att en gång återse mina Föräldrar, jämte Esses ständiga ömhet, gör mig tillfredsställande nöjd och lycklig.
Jag har ännu icke tackat Pappa för all den ömhet, kärlek och omvårdnad, som Pappa mer än andra föräldrar skänkt mig. Jag kan icke tacka Pappa; ty Pappa har varit mer än en vanlig Far; men mitt hjärta känner mer än väl värdet och tacksamheten av vad det ej kan uttrycka». (Meddelat av E. Wrangel i »Rämen och Tegnérminnet»). Utan tvivel träffar man på samma grundåskådning även i andra svenska provinser som hållit sig fria från de modärna och upplösande tendenser, vilka redan under 1700-talet från fransk kultur spridas över världen; i Värmland tillkommer den omständigheten att de olika familjerna, tack vare samhörighetskänslan med bygden, så ofta äro i släkt med varandra. En memoarförfattare från denna tid berättar, hur det första som värmlänningar göra när de se varandra för första gången är att taga reda på hur de egentligen äro släkt med varandra; det var en given sak att en ung man titulerade alla äldre damer med tant. Och de som till äventyrs icke alls kunna räknas vara i släkt med någon betraktas i alla fall som »barn i huset» — de voro ju värmlänningar och för sådana stod varje dörr öppen.
På det viset kände det sällskapliga livet i provinsen inga gränser, och värmlänningens hela livlighet och
Nordiska essayer — 5
