64
hade på sätt och vis rätt. Man var lycklig, även utan en allmän boklig bildning.
Denna känsla av lycka, varom även ingen mindre än Geijer talar i sina Minnen, låg ej blott i ett väl balanserat yttre välstånd, utan var säkerligen djupast förankrad i familjelivets välsignelser. Det är dock det första och det sista intrycket man har av dessa memoarer, vare sig de äro nedskrivna av en Lilljebjörn eller redigerade av en Lotten Dahlgren. Kärleken till hembygden är en outrotlig kärlek till själva torvan, till dalen och åsen, sjön och skogen, var och en som är född och uppfödd i Värmland är hela sitt liv igenom fullt och fast övertygad om att det ej i hela världen finns en skönare trakt än hans. Men lika stark, med osynliga trådar sammanvävd med känslan för marken och himlen däröver är kärleken till föräldrar, till syskonen, till stugan och alla som där gå ut och in. För oss modärna varelser är det icke så alldeles lätt att föreställa oss livet i ett värmländskt hem för ett sekel tillbaka och därutöver. Kvinnans s. k. frigörelse har ju haft till följd en omläggning av äktenskapets och därmed hemmets grundval, som dock tyvärr ännu icke blivit särdeles stabil, barnens vaknande s. k. individualitet har gjort sitt till för att stifta ofrid i hemmet, som i hög grad haft att lida av industrialismens och stadskulturens frätande syror.
I det värmländska hemmet födes man med kärlek i hjärtat och bevarar livet ut en känsla av tacksamhet och vördnad gent emot sina föräldrar, som i sin enkelhet, självklarhet och nästan mystiska djup på oss gör ett helt enkelt gripande intryck. Ett vackert prov på denna innerliga och pietetsfulla känsla
