ser betytt för hela hans utveckling. Han vittnar själv härom otaliga gånger och han var dock en stämningsmänniska av renaste vatten, böjd för upptåg och vemod, en svensk vårnatur. Och alldeles ofrvilligt viskar man: Frithiof och Ingeborg.
Visserligen är det 1830-talets ungdomsliv. Men jag tror att själva denna flicktyp med de stora barnafrågande ögonen, den veka lilla munnen, det i mitten benade, slätkammade håret, hela den blomlika typen med sitt inslag av en betagande sentimentalitet är en äkta produkt av romantiken, och den måste därför ha uppträtt redan under 1820-talet, när den svenska romantiken går i blom, ja, ända tills i dag måste det från en avlägsen landsända komma sådana flickgestalter, om ock i modärn dräkt, ty de äro ett det allra fagraste och oförgängligaste uttryck för svenskt lynne.
Det var dock ingalunda blott en svärmisk student, som på detta vis lät sig inspireras och ledas av kvinnlig gratie och skönhet, utan det kunde hända att hela provinsen, och »halva Sverige» råkade i extas inför en vacker flicka. Så berättar Henrik Lilljebjörn om hur man firade fru Ebba Aminoff[1] (född 1782) och hur en rival, förbittrad över konkurrensen, till slut fällde följande drastiska omdöme: »Här förstå de ingenting, och talar man om det Högstaväsendet, så tro de att man menar fru Aminoff.»
Även Lotten Dahlgren nämner ett ord om en dylik skönhet, denna gång en ung flicka, Emma Wahlström, som av Fredrik Dahlgren besjöngs under det
- ↑ I ett liknande sammanhang citerat av Levertin i hans Selma Lagerlöfstudie.
