70
romantiska namnet »Vinvela». Hon hade på sin tid rykte av att vara Värmlands vackraste flicka och när hon en gång en vårmorgon anlände till Uppsala var halva studentkåren nere vid ångbåten. Läser man dylika skildringar, förstår man vida bättre sanningen av de kapitel i Gösta Berlings saga, som syssla med Märta Dohnas och Marianne Sinclaires personer och öden.
⁎
Det säger sig nästan självt, att bland alla dessa brukspatroner och krigsbussar som regera på Värmlands gårdar måste finnas en del utpräglade typer med rang av orignal. Det fanns dock gårdar, som lågo bra nog avsides och där man hade rikligt tillfälle att i ostördhet utbilda sina diverse egenskaper. I synnerhet gäller det för ungkarlarna, vilka ju i allmänhet ha en viss tendens att leva sitt liv så som de själva helst vilja. Lotten Dahlgren har till och med ägnat en hel bok åt skildringen av ett i Värmland vitt och brett känt original, »Patron Carl», Carl Fredrik Geijer, en man som alltid ville det rätta, om det ock tog sig uttryck i de sällsammaste former. Lilljebjörnarna berätta med förkärlek om sina talrika manliga bekantskaper, de flesta miltärer och gårdsägare; de berätta ganska utförligt, utan alla litterära anspråk, men med tydligt sinne för det säregna och det anekdotiska hos tidens typer. Där är t. ex. en major Bauman på Aspsäter (1748—1814) som visserligen även varit gift. Han var en ovanlig hedersman och led blott av en sjukdom, att skriva vers. Det var han, som besjöng sina egna krigsbedrifter i ett poem »Hjälten på Elgsön», vilket slu-
