tade med den blygsamma reflektionen: »Denne hjälten hette Bauman!»
Henrik Lilljebjörn skildrar ett annat orignal, major Hans Carl Belfrage (1777—1833), enligt hans utsago en vacker typ av en svensk krigsbuss, som skulle ha gjort skäl för sig bland Carl XII:s drabanter. Han svor med förkärlek utan att mena något ont. Det vackra könet hade en viss svaghet för honom, men han älskade icke koketteri. När en gång en rätt kokett dam, med vilken han var god vän, visade andra tendenser, frågade han henne plötsligt med djupt allvar: »Jag undrar just vad kusin skulle säga, om jag friade?»
»Helt säkert nej!» svarade hon.
»Ja, så ta mej tönner djävlar jag skall fria heller!»
Det finns i Gösta Berlings saga en skildring av hur en gammal kavaljer, en officer, som kämpat vid Napoleons sida, en vårdag ger sig åstad att fria till grevinnan Märta Dohna, men under samtalet upptäcker han plötsligt vad för en behagsjuk och elak varelse han har framför sig och han avlägsnar sig, sedan han kallat henne »en sådan där världsdam, en sådan där sminkad, hjärtlös markatta.» Situationen och männen äro olika, men det drastiska sättet att avfärda giftermålsplanen är i sin osminkade ärlighet detsamma.
På ett annat ställe omtalar memoarförfattaren hur i Karlstad en hel skara f. d. officerare, ungkarlar och original församlat sig.
Om man tänker sig att en utvald samling dylika män, utan ställning, utan gård och förmögenhet, blott med en äventyrlig, ofta lysande förtid, omhändertages av en personlighet, som ehuru kvinna lika-
