la den nya poesien, måste man försöka få en bild av vad dikten betyder som uttryck för det värmländska lynnet.
Det är synnerligen betecknande för Geijers värklighetssinne att han låter Vikingen vara en fattig bondson; man jämföre denna realistiska uppfattning med den som kommer till synes i Heidenstams bondeepos »Folke Filbyter», där den snikne och rovgirige stamfadern till Folkungarna fullständigt befriats från romantiskt äventyrsskimmer. Jag vill här lämna alla inflytanden av litterär och filosofisk art på Vikingen å sido för att blott fästa mig vid den djupt mänskliga innebörden av Vikingens gestalt, som är en av de få på en gång individualiserade och typiserade figurerna i den svenska diktens galleri av människor. Jag ser nämligen i denna rika mänsklighet på en geografiskt begränsad grund och i förmågan att konstnärligt gestalta människor det värmländska lynnets yppersta insats i svensk dikt och vetenskap. Vikingen börjar som svensk hembygdspoesi och slutar som germansk världsdikt. Vikingen är den värmländska bondpojken som drar ut i världen och blir vikingakonung, han är den svenska bond- och prästsonen, som kämpar sig fram till en ledares ställning i den svenska kulturen, han symboliserar en Tegnérs och en Linnés levnadssaga. Ser man sambandet med värmlandsfolkets hela historia? I en handfull strofer är hela dess utveckling antydd: från hembygdens isolering ut till det övriga Sverige, ut till Europa, från stugans trångboddhet till äventyr, krig och örlog, ut till havet, till världens ände. Det är blott så att Vikingen icke förmår dväljas i hemmet, att han övervinner bonden inom sig och sätter hela
