74
sitt liv på ett kort och kanske just därför snart nog drages ned i havets djup.
Den dityrambiska lovprisan av tapperheten, som sjunger ur nästan varje strof, är barn av värmlänningens frihetskänsla, av hans krigiska trots och av tidens götiska patos, som utan tvivel erhållit ny näring av Napolens hjältedåd, huru man än ställde sig till hans människa.
Och havet som brusar kring dikten är sinnebilden av Vikingens och hela romantikens oro, skildringen är inspirerad av Geijers färd till England, men havet är djupare förenat med hela hans väsen. Det är havet, som en gång bredde ut sig över södra Värmland, det är provinsens talrika vatten, den stora sjön Vänern, havsvindarna som stryka fram över landet . . . . . . . urinstinkter som plötsligt väckas till liv och taga ny form.
Vikingen är havets dikt, Odalbonden jordens hembygdspoesi i egentlig mening, bondens klassiska dikt i svensk litteratur, ett odödligt uttryck för värmlänningens stabilitet och konservatism, en isländskt enkel hymn till den folktyp, som varit den bestående under landskapets — och hela landets — växlande öden, en konstnärligt fullödig gestaltning av den svenske bonden tjugu år före Runebergs bonden Pavo. I dessa två dikter förkroppsligas de båda elementen havet och jorden, vågen och helleberget, rörelsen och vilan, kring båda svävar det tredje elementet, luften, atmosfären, kring den ena gestalten stormen i sin vildhet och kraft, kring den andra hembygdens vindar mildrade av skog och ås. Och det fjärde elementet? Ja, det är det som Vikingen flyr, det är härdens, »ugnens och spiselns» varma låga,
