84
länningarna som för de konstnärligt vida värdefullare lyriska genrebilderna ur värmländskt folkliv, skrivna med den livlighet, den humor och omedelbarhet som präglar poetens egenart och burna av den musikaliska begåvning, som stiger oss tillmötes ur det värmländska folklynnet. Egendomligt för Dahlgrens naturell är å ena sidan ett konstnärligt, lättrörligt temperament, å den andra en utpräglad blick för det sakliga hos människan och naturen.
Mot slutet av artonhundratalet slår det värmländska sångarlynnet ut i full blom hos två av våra största skalder, och den Dahlgrenska folklivsskildringen får sin mästare i Gustav Fröding.
Man har framhävt sakligheten i Frödings skildringar av folklivet och naturen, men samtidigt betonat hans dåliga syn och känsla av främlingskap gentemot verkligheten, men huru går detta ihop? Man måste då erinra sig, att den närsynte ofta ser mer än den normale, och just den friska realismen i hans dikter kan förklaras av hans utomordentliga blick för alla detaljer. Han fullföljer här den utveckling framemot den konkretare stil, som inletts av Geijer och Tegnér och i personlig form utbildats av Dahlgren; den skärpta blicken för detaljen är kanske naturalismens yppersta insats rent stilistiskt betraktad och övertages som arv av den svenska diktningens olika skalder sådana som Fröding, Heidenstam, Karlfeldt och Österling.
Fröding har även övertagit ett annat arv svårare att förvalta — det nittonde århundradets växande krankhet i hjärta och själ, dess feberheta kamp om en livsåskådning, romantikens brustna drömmar och Nietzsches kulturnihilism; än tyngre blir Frö-
