dings kamp till följd av den ärvtliga belastningen inom hans egen familj.
Denna disharmoniska och hypochondriska grundstämning har ju redan bemäktigat sig Tegnér i högre grad än någon annan svensk skald före vår sista kulturperiod, och det är ej lätt att avgöra vem som har haft de svåraste kriserna att genomgå, Fröding eller Tegnér; dock var hos Tegnér motståndskraften vida större, han lyckades skaffa sig en motvikt i sin verksamhet som lärare och biskop och i sin egenskap av make och fader, medan Frödings livscirkel brister sönder allt ohjälpligare från år till år — man märker, huru den i Värmland födde skalden och grubblaren kommer den europeiska kulturhärdens malström allt närmare och närmare.
Men i trots av sin sönderslitenhet förnekar ej heller Fröding den värmländska börden i sin livsåskådning och vid utformandet av sitt hjälteideal. Hela hans sökan efter en symbol, som han benämner Graal och som i formen tynges ned av grubbelsjuka, är dock en strävan efter en andens klarhet och träder i närheten av Tegnérs jublande hymner till solen och elden, till Apollo och stjärnorna. Tänk på Frödings morgondrömmar med deras längtan efter den ljusets hjälte som skall förlösa oss ur vår träldom och jordbundenhet! Är han en sångare eller krigare, en Orpheus eller en Alexander? frågar skalden i bävan och aningar. Han är en ny Frithiof som ej längre nöjer sig med att nå gudomens försoning för sig själv och sitt öde utan för hela mänskligheten. Denne världens frälsare skall bringa mänskligheten den gåva, som låg Fröding närmast om hjärtat, skönhetens gåva. Genom hans dikter och
