Kapitel III.
Innan jag försöker tolka sambandet mellan Värmland och Gösta Berlings saga, måste jag vidröra några andra episka värk, vilka äro av betydelse vid gestaltandet av Selma Lagerlöfs Värmlandsepos.
Utan att förfalla till tron på vissa s. k. estetiska lagar, vilka länge nog förmörkat vår syn på diktens fria skapelser, kan man dock vara böjd för att tro på ett visst inre sammanhang mellan skaldevärk av samma form. Ovan är redan antytt, huru de geologiska och geografiska betingelserna, under vilka en konstnär ser dagens ljus, utöva ett visst inflytande på karaktären av hans värk, och hur man i högre grad än hittills måste bedriva ett hembygdsstudium för att komma denna överensstämmelse närmare in på livet.
Så skildrar ju sjuttonhundratalets store människoskapare i den svenska poesien Sverges huvudstad mot slutet av frihetstiden och längre framåt och bryter i sin oerhörda naturalism djärft med den litterära konventionen; kanske att en utförligare skildring av dåtidens Stockholm skulle låta oss förstå Bellman och hans figurer än bättre än nu fallet är. Vad som här mest intresserar oss är att Bellman osökt och med hjälp av sin ogrumlade instinkt finner den cykliska form för sina »bilder ur verklighe-
