Sida:Nordiska Essayer.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

86

hans så utomordentligt personligt hållna brev går en längtan efter skönheten som befriaren från tyngd och sorg, och hans ariske hjälte är en ung Apollo, hos vilken den fria skönhetsdriften är den starkaste. Till sin vän och skaldebroder Heidenstam skriver han en gång betecknande nog orden: Din redaktion av satsen att vara sig själv, låta sitt väsens skönhet utveckla sig i absolut frihet och nakenhet tilltalar mig mera. Grubblet över Graalsgåtan är först och sist sökandet efter en form för denna hos skalden inneboende dröm om skönhetens förverkligande inom en värld, där själen fladdrar av och an innanför sitt galler i ständig strävan att hålla fast sin Fylgia.

Men härmed uttrycker Fröding hela romantikens längtan och blir en äkta son av sin hembygd. I några brevrader har Tegnér år 1820 gjort sig till tolk för denna skönhetslängtan, rader som kunde ha skrivits ned av Schelling: »I allmänhet kommer jag allt mer och mer tillbaka till mina gamla idéer, att nämligen poesien är mänsklighetens renaste, högsta mänskligaste uttryck och att allt vad vi anse för ädelt och högt hos släktet ej är annat än dess modifikationer. Således är religionen själv svårligen annat än en praktisk poesi, en ymp på livsens träd av den stora diktningstammen.»

Med dylika ord får skönhetsdriften, som är så fast sammanvuxen med värmlänningens väsen, sin mest sublima formulering.