anslutning till Franzéns ballad »Den gamle knekten») en gammal karolin som traditionens budbärare. Greppet är viktigt även därför att det i stor stil återfinnes hos Runeberg och härigenom närmar sig Bellmans epos: man jämföre Fänrik Ståls sägner med Fredmans sånger och Fredmans epistlar! Det är blott den skillnaden att den blygsamme fänriken träder helt och hållet i bakgrunden. Almquist återigen spänner ju en vid ram om sin av många beståndsdelar sammansatta Törnrosens bok något i stil med kompositionen hos Boccaccios Decamerone.
Bellmans sånger synas vara skapade på grund av självsyn, åtminstone med det minsta utnyttjandet av tryckt litteratur. Tegnérs epos går tillbaka på tryckta traditioner, möjligen på en eller annan muntlig berättelse, fänriks Ståls sägner på både muntlig och skriftlig tradition, Selma Lagerlöfs Värmlandsepos i övervägande grad på muntlig tradition. Kanske förnimmer hon sägnerna därför så levande att hon måste vända sig flerfaldiga gånger till läsaren för att övertyga honom om, att det verkligen en gång har funnits sådana människor som hon skildrar. Liksom Tegnér apostroferar hon läsaren direkt med t. e. ett O, i sena tiders barn! Heidenstam, som ännu i Hans Alienus inför sitt eget jag, har i Karolinerna försmått varje förmedlare och berättar där enligt strängt episka lagar utan subjektiva snedsprång. Men som nämnt, frändskapen mellan Gösta Berlings saga och Fredmansdikten är av djupgående art. Stockholm med Djurgården och Haga, omflutet av blåa vikar och vänliga vatten lever med samma poesi hos Bellman som sjön Fryken och dess stränder hos Selma Lagerlöf. Över Bellmans romanser svä-
