90
var Sankte Fredmans ande. Han är den geniale ceremonimästaren i det Dionysoståg som ur källare och krogar slingrar sig längs Stockholms stränder, ut mot Fiskartorpets nejder, han har mitt i ruset omgiven av mer eller mindre förfallna kumpaner och nymfer ett skimmer av evig romantik kring sin hjässa, vinlöfskransen, den antika livsberusningens symbol:
Här är musik och flickor var dag,
Här är Bacchus buden,
Här är kärleksguden,
Här är allting — här är jag!
Äter och åter med fara att bli banal måste man upprepa dessa berömda rader, denna Fredmans odödliga självkaraktäristik, denna jublande bekännelse att vara kung i sitt rike, medelpunkten i sin värld, glädjespridaren Bacchus’ och Eros’ broder.
Gösta Berlings saga är kanske rikare på människor av olika slag än det Bellmanska galleriet, men även i denna samling romanser på prosa dominerar Gösta Berlings gestalt. Även han är hövdingen i kretsen av mer eller mindre lyckligt tämjda vildhjärnor, äldre och yngre, han är hjälte i den ena kärlekssagan efter den andra, och vart han kommer står glädjen högt i taket; med fullt skäl kunde Gösta Berling begagna sig av den Fredmanska trollformeln: Här är allting — här är jag!
Hela hans följe röjer en utpräglad likhet med Fredman, en samling original som förlorat lusten att syssla med nyttiga ting, som med förkärlek dricker glömska ur bägaren och roar sig med upptåg av
