95
16.
Och sade: ”Gottfrid! Vintern är förliden,
Se soln, som väntats, skiner redan klart!
Hvi dröjer man då nu? Hvi nyttjas tiden
Ej att Jerusalem befria snart?
Till råds du samle furstarna! Till striden,
Till slut på verket, gif de tröga fart!
Dig Herren re’n till höfding valt, och dessa
För dig snart sjelfva böja villig hjessa.
17.
”Det Herren är, som sänder mig. Jag bringar
Hans vilja Dig. Hvad hopp du hysa bör
Om seger nu — ur skyn dess löfte klingar —
Hvad nit för hären, som du ställdes för!”
Här tyst blef engeln, lyfte sina vingar,
Flög hem, der ljuset himlen klarast gör;
Men full af undran öfver glansen, orden,
Står bländad, häpen, Gottfrid qvar på jorden.
18.
Dock, när han, sansad, hunnit sig besinna,
Hvarfrån, hvarom och hvilkens rösten var,
Om förr han önskat, nu han börjar brinna
Af lust, att ända få på kriget snar.
Ej som han vore uppblåst af att finna,
Hur honom Gud för andra föredrar;
Nej, men med Guds hans vilja smälter samman
Allt mer och mer, som gnistan uti flamman.
19.
Åt hjeltarna, att de sig samla böra,
(Ej vidt de voro spridda) bud han ger;
Och bref på bref, och bud på bud nu föra
Hans maning kring. Han råder och han ber.
Allt hvad en ädel själ kan sporra, röra,
Allt, hvaraf somnadt mod sig uppväckt ser,
Det tycks, han finner ut och så förstärker,
Att man ej tvånget, blott behaget, märker.
