98
28.
”Er, Furstar! jag försäkrar (höre orden
Ej samtid blott, men efterverld också!
De himmelska dem höra ofvan jorden):
Nu tid är mogen, att till verket gå.
Den blef det mindre, om J uppskof gjorden;
Hvad nu är säkert, blef högst ovisst då.
Jag spår: Egypten, om vi äro sena,
Med Palestinarns skall sin makt förena.”
29.
Han slöt. Ett sorl flög hastigt genom laget;
Men upp steg Petrus, Eremiten. — Han,
Som först om helga tåget väckt förslaget,
Till råds bland Furstar satt, fast enskilt man. —
”Med Gottfrid röstar jag för företaget,
Vid sak, så sjelfklar, man ej tveka kan.
Utförligt han har visat oss det rätta:
J gillen det. Jag lägger till blott detta:
30.
”Vill jag de tvister, skymfer, sammanställa,
Här lidna, gjorda, likt med täflans flit,
Den strid, som låter ingens mening gälla,
Och ert, så nära målet, brutna nit;
Så hänför jag till en ursprunglig källa
All grund till hvarje uppskof, hvarje split:
Till denna myndighet, som ingen äger,
Men som här lika mellan alla väger.
31.
”Der ej en enda får befälet föra,
Som delar ut belöning, straff, bestyr,
Som säger alla, hvad de få och böra,
Der blir, som här, all ledning hufvudyr.
Upp, att en kropp af brödralemmar göra,
Ett hufvud, som dem alla leder, styr!
Ja, lemnen åt en enda makt och spira,
Och honom må, som Kung, vi vörda, fira!”
