97
24.
”Hvad hittills gjordes, mycket är till fara,
Till möda mer, till ära föga; — men
Till sak ett intet, skjutes kriget bara
Nu opp och vänds mot andra trakter se’n.
Hvad hjelper oss Europas stora skara,
Och eld, i Asien tänd, hvad båtar den?
När slutet på de hvälfningar, som göras,
Blir, ej att riken byggas, men förstöras?
25.
”Ej bygger den, som välden söker bilda
På verldslig grundval, aldraminst der han
En ringa hop, — bland massor, hedniskt vilda, —
Af främlingar, till hem och tro, för an;
Der hjelp af Vesterns land, de fjerran skilda,
Der tro af Greker, han ej hoppas kan:
Men väl omstörtningar han föranleder,
Hvaraf han, krossad, sjelf en graf sig reder.
26.
Och — Turkar, Perser, Antiochia, (härligt
Till namn, som sak, man denna treklang hör)
Ej voro de vårt verk; nej, tillstån ärligt!
Blott himlens under tacka vi derför.
Men himlen hämnas skall — jag räds — förfärligt,
Om mot dess mål man bruk af segern gör:
Jag räds, han skall sin skänk då från oss taga,
Och segerns dån blir folken sist en saga.
27.
”Ha! må bland oss, vid Gud, så dyrbar gåfva
Till bruk så slätt af ingen slösas ut!
Mot hvad, den första början tycktes lofva,
Må verkets fortgång svara, verkets slut!
Nu, då hvar väg är fri, och stormar sofva,
Och gynnsam årstid lockar, hvar minut,
Hvi ila vi ej fram mot staden, — sägen!
Mot segerns mål? — Hvem stänger mer oss vägen?
