I.
SOLFJEDERN.
1744.
På Mälarens mörkblå hyende, siradt med glittrande fransar af solens guld, gungade en präktig slup, hvars långa vimpel och hvita sidenflagga, der svenska riksvapnet utsydt, blänkte i färger, skalkades med den ljumma sommarvinden och hägrade i spegeln af den klara sjön. Dånet af hurrarop från Tyska botten, der farkosten lade ut, genljöd på afstånd, men öfverröstades efter hand af jublet från kusterna, förbi hvilka slupen ilade. Oaktadt söckendag var befolkningen, som öfverallt skockade sig kring stränderna af farvattnet, der den kungliga farkosten gled fram, klädd i högtidskläder: hela orten hade för dagen inställt sitt arbete: allt smyckades till fest: alla brunno af längtan att få beskåda festens föremål, — föremålet för alla samtal, för allas nyfikenhet, för Sveriges framtida förhoppningar.
Undra ej, Läsare! öfver denna glädjeyra. Mera än ett halft århundrade hade förflutit sedan Svenska Folket sist såg någon af sina varande eller blifvande regenter fira sitt biläger. Ty när Fredrik frän Hessen, som nu höll Wasarnes spira, förmäldes med systern till Carl den Ende, anade man ingalunda att brudkronan en vacker dag skulle förvandlas i kronan öfver Sveriges rike. Nu stod på slupens däck den nyligen utkorade Thronföljarens väntade gemål, Preussens Konungadotter, Prinsessan Lovisa Ulrika,
