106
namnet och sinnebilden af sin på slupen sönderbrustna solfjeder.
En allmän glädje uppstod öfver den nya omvexling invignings-akten skulle bereda hofvets tidsfördrif. En allmän hjertklappning af oro bemäktigade sig hofkretsen, än af hopp att vinna den höga utmärkelsen; än af fruktan alt varda förbigången och blottställd för de belyckligades triumferande hån. Lovisa Ulrica, som känt ett hemligt nöje af denna spänning, lät den omsider upphöra, då hon till medlemmar af sin Orden utnämnde: Öfverhofmästarinnan Grefvinnan Strömfelt, född Wrangel, enka efter Riks-Rådet Grefve Strömfelt, som efterlemnat ett aktadt namn både på Carl XII:s slagfält och i Fredrik I:s rådkammare, — Grefvinnan Tessin, född Sparre, perlan nu i den svenska Konungaborgens umgängen, och som förut varit det i flera utländska hof, hos hvilka hennes man, beklädd med lysande uppdrag, utfört svåra och vigtiga värf; — Hoffröknarna Sjöblad, Liewen, sedermera gift med den ryktbare Öfver-Intendenten Baron Hårleman, — Ulrika Strömfelt, som fick till make Stockholms makalöse Öfver-Ståthållare, Riks-Rådet Baron Carl Sparre, — Agneta Strömfelt, den oförgätlige Landshöfdingens i Malmöhus-län, Baron Adlerfeldts hustru, — Grisheim, Taube, slutligen gift med en af Rikets Herrar Grefve Pontus DelaGardie, — Sparre, vid Bourbonernas bof, dit hon åtföljde sina nära anförvandter Grefve och Grefvinnan Tessin känd och firad under den smickrande benämningen: ”la charmante rose” och moder sedermera, i sitt äktenskap med En af Rikets Herrar Grefve Carl v. Fersen, åt tvenne af de tre behagens döttrar, Augusta och Ulla, dem Kellgren besjungit i skaldestycket ”Gratiernes döpelse” — och slutligen vännen från hemlandet, Fröken von Knesbeck. Vid instiftelsen utnämnde Lovisa Ulrica blott en enda riddare af det andra könet, och denne var, som läsaren lätt torde föreställa sig, Riks-Rådet Grefve Tessin.
Ordenstecknet tydde helt och hållet på den händelse, som föranledt upptåget. Det bars på venstra bröstet i
