109
och hållet och skulle, om det befalles, kunna till och med
teckna upp den.”
”Hvad säger han?” sporde konungen lifligt.
Armfelt anförde ordalagen.
De Brandenburgska ögonen mätte, forskande, Fältväbeln från hjessan till fotabjellet. Hans raka, smärta, rasliga skepnad, hans klara själfulla blick, hans otvungna men tillbörliga hållning, hans öppna sätt behagade Gustaf. Ingenting gjorde på honom starkare intryck än ädel dristighet. Förenades den med fördelaktigt utseende, qvickhet och belefvenhet, så hade man sin lycka i egna händer medan denna spira blänkte i norden. ”Foi de gentilhomme! alldeles icke illa! — utbrast konungen, efter slutad mönstring; vändande hufvudet från Fältväbeln till Armfelt, som med en jakande åtbörd gaf sin hyllning åt beskyddarens omdöme — följ mig!”
Gustaf vinkade åt Fältväbeln, nickade åt Armfelt och så gingo alla tre lilla trappan från theatern till konungens enskilta rum i Operahuset.
När de kommit in i röda kabinettet, kastade Gustaf sig vårdslöst på divanen; Armfelt satte sig, opåminnt, vid hans sida, och Fältväbeln, stående midt framför dem, fick befallning att börja. Han upprepade nu ur minnet: ”Svar på Götheborgska Vitterhets-Sällskapets prisfråga: hvad verkan göra skådespel på folkets seder?”
Lekande med berlockerna i sina uhr, afhörde konungen, med slukande uppmärksamhet, hvarje ord, som flöt öfver Fältväbelns läppar. När denne slutat, frågade Gustaf, temligen hvasst och med lågande ögon:
”Hvad tycker du om det der.”
”Fältväbeln: ”Jag förstår ej att bedöma det, Ers Majestät.
Konungen (bittert:) ”Du är försigtig, märker jag; men det som smakar stadnar qvar i minnet.”
Fältväbeln: ”Jag har nyligen afskrifvit tre exemplar af prisskriften, derföre har jag ej kunnat undgå att komma ihåg innehållet.”
