108
rige. Adolf Fredriks högdragna gemål ville undvika förödmjukelsen att finna sina utnämningar mindre eftersträfvade än Konungens, och inställde dem derföre en gång för alla. I afsigt sannolikt att trösta henne, föranstaltade Tessin, som både i Sekreta-Utskottet och i Rådkammaren genomdrifvit förordnandet om statens Riddare-Ordnar, att Svärds-Ordensbandet fick lika färg med det, i hvilket Lovisa Ulricas Solfjedersorden burits.
II.
GUSTAF III och FÄLT-VÄBELN.
1786.
Praktstycket Gustaf Wasa inöfvades under Konungen-författarens egen tillsyn och ledning. Ingen oregelbundenhet i spel, klädsel, eller skådeplatsens anordning undföll hans skarpa, öfvade blick, och i den sofrande degeln af hans säkra smak sammangötos de spridda dragen från Gustaf den Förstes bragdrika, kärnfulla, något råa tidehvarf, med förfiningen, glittret och glädjen af den Tredjes.
Arm i arm med sin förklarade gunstling spatserade Konungen fram och tillbaka på theatern, under en mellanakt. Blixtsnabbt stötte hans rörliga inbillningsgåfva mot någon oangenäm tanka; ty hans panna mulnade hastigt; han tvärstadnade och yttrade, så högt att de kringstående förnummo hvarje ord:
”Jag vet att en hånskrift mot skådespelen är i omlopp: har du sett den, Armfelt?”
”Nej, Ers Maj:t,” blef svaret.
Några steg bakom stodo manskap och underbefäl af Gardet, som skulle biträda vid styckets uppförande. En Fältväbel närmade sig, vördnadsfullt och frimodigt, samt hviskade till Baron Armfelt: ”jag minns hånskriften helt
