111
skat några ord till Armfelt, som likaledes hviskade svaret). ”Vill du ej träda in på den theatraliska banan, der dina vilkor kunde bli bättre?”
Fältväbeln: ”Dertill anser jag mig icke skicklig, Ers Maj:t. Jag kunde bli utskrattad, när åskådarne i stället bordt gråta.”
Konungen: ”Men jag tror att du skulle lyckas . . . . Mvad har du i lön?”
Fältväbeln: ”2 R:dr 19 sk. 2 rst, samt vid pass 24 sk. spanmålspenningar i månaden.
Konungen: Det är visserligen litet; men du har ju också uniform?
Fältväbeln: ”Åh ja, Ers Maj:t, på tre år och syrtut på sex; men det är otillräckligt i sträng tjenstgöring, dag och natt, helst man icke får visa sig trasig.”
Konungen: ”Nå, gå då in vid theatern, så får du så mycket mer.”
Fältväbeln: ”Om nåd ers Maj:t! Flere bland theaterpersonalen gästa ofta hos oss på högvakten för skuld.”
Konungen: ”Ja, chorsångare och skådespelare af mindre grad.”
Fältväbeln: ”Ännu en gång nödgas jag underdånigst bönfalla bos Ers Maj:t om nåd; men Fernstedt hör väl icke till de sämre, efter han dublerar sjelfve Karsten.”
Konungen (hastigt): ”Om den menniskan hade en tunna guld årligen, vore han ändå häktad för skuld, eller försummelse. Fernstedt är intet exempel att åberopa.”
Fältväbeln (efter en suck): ”Jag vet allt för väl, att jag är dömd till korsgeväret för all min tid; men verlden är vid, som ordspråket säger.”
Konungen (stolt, med rynkade ögonbryn); ”Förmätne yngling! hvad skall det heta? . . . . Vet ni icke att skicklighet befordrar?”
Fältväbeln (utan att förlora fattningen): ”Jag får aller-underdånigst nämna, att jag har många skickliga kamrater, som grånat vid korssgeväret.”
Konungen (mildare): ”Sådant kan ju hända bland 90;
