116
ne stockar, som brötos ur den öfver bäcken befintliga bron.
I detta bakhåll lurade Svenskarne på det väntade rofvet. Det dröjde länge innan de blefvo varse någon mensklig varelse. Omkring dem herrskade lugn och tystnad; men i Fältväbelns inre rasade en storm af stridiga känslor, och för hans upprörda inbillning sväfvade ömsom tjusare-konungen, med sina lockande löften om gunst och utmärkelser, — ömsom Malcolm Sinclaire, varnande för straff och hotande med vanrykte. Fältväbelns mulna blick undföll icke soldaternes uppmärksamhet; men de trodde orsaken vara otålighet öfver dröjsmålet; och de delade den af själ och hjerta.
Ändtligen hördes på något afstånd slag af hästhofvar, som närmade sig mer och mer.
”Pass upp, gossar; nu gäller det! — förmanade Fält- väbeln, halfhögt, de sina — försigtighet, påpasslighet, köld och mod vare vår lösen!”
Svenskarnes väntan blef gäckad; det var tvänne Kossacker, som kommo ridande i sporrstreck från Fredrikshamnssidan. De hejdade något litet sin fart vid de öfver vägen kastade brostockarna; men utbristande i svordomen: ”Ecka jebjonamat!” sprängde de öfver och fortsatte, utan vidare undersökning, sin ridt.
Fältväbeln lät det ske obehindradt, oaktadt det för honom varit lätt att taga Kossackerne till fånga eller af daga; men under handgemänget hade Prinsen kunnat anlända och af stridsbullret funnit en väckelse att vara på sin vakt.
Kort derefter framtågade en bataljon Skoppska Grenadierer.
”Hållen eder tysta, kamrater! — varnade Fältväbeln — Här duger ej försöka att slåss; vi äro blott nie och fienderna flere hundrade.”
Bataljonens timmermän lade i hast brostockarna i ordning, och tågade fram, utan att någon bland Ryssar-
