115
igen dörren efter sig till sängkammaren, tog Fältväbeln afsked af sin Öfterste, kastade sig i en båt och rodde till galèren.
Här samlade han soldaterne kring sig och talade till dem i dessa ordalag:
”Kamrater! jag behöfver åtta man att följa mig i land, genast och frivilligt, förstå’n J; ty det gäller äfventyr, som kan bli bra hett på köpet. Hvilka bland eder gå in på att följa med mig?”
”Jag! jag!” ropade soldaterne nästan mangrant och stego upp vid tofterna, icke blott de, som tillhörde det kompagni, vid hvilket vår Fältväbel var anställd, utan äfven andre, så att han kunde välja bland omtrent 200 man. Han utsåg 7 handfasta karlar, af godt bepröfvadt uppförande, och en skräflare, emedan han var serdeles hemmastadd med Ryska språket. Till honom hade dock Fältväbeln föga förtroende; ty han visste af erfarenhet, att storskrytare och kroghjeltar merändels äro fege stackare i farans stund. Från Amphion erhöll han Kanonjolle, vägvisare samt kostlig och ymnig matsäck. Och nu begaf han sig åstad, två mil sjöväg, till den strand, der han skulle landstiga.
Klockaren, tankfull och svårmodig, syntes föga belåten med sitt uppdrag. Ju djupare Fältväbeln inlät sig med honom i samtal, desto mera blef han öfvertygad, att vägvisaren ej var skapad för den förrädiska roll, han nu skulle utföra. Med sin vanliga uppriktighet sade han honom detta helt öppet och lemnade derföre Klockaren vid landstigningen qvar på kanonjollen, med tillsägelse åt den som der förde befälet, att icke släppa honom i land.
Sedan Fältväbeln landstigit, tillika med sina åtta man, vandrade de flera timmar, innan de i skogssnåret hittade rätt på landsvägen. De följde den en stund, vester ut, till dess de träffade en liten bäck, som genomskar vägen. Här fattades posto, och med tillhjelp af unga granar, som rothöggos och nedsattes i marken, bildades ett bakhåll, fem steg från vägen, öfver hvilken dessutom lades tvän-
